För ett antal år sedan skrev jag en artikel om multefiske som inte blev särskilt bra. Jag hade börjat tröttna på tidningsbranschen och motivationen tröt. Därför blev den min sista fiskeartikel i tryckt form och eftersom jag ogillar att lämna halvdana saker efter mig tänkte jag nu fräscha upp den i bloggform! Framförallt blir det en förlängning med mäskning och fisketeknik, men här i första delen går vi igenom lokalisering – den svåraste delen av multefisket. Detta är inget litterärt mästerverk, utan jag har lagt fokus på handfasta tips och trix i jakten på västkustflatsens storvilt – den tjockläppade multen, Chalon labrosus. Håll till godo!
Jag och min fiskekompis bedriver vårt multefiske från Göteborg i norr till Halmstad i söder, så våra erfarenheter sträcker sig inte söder om Hallandsåsen eller norr om Göteborg – men de torde ändå vara till viss hjälp för alla multejägare. Vi har landat gott om fisk mellan 4,5 och dryga 5,5 kilo – så något måste vi göra rätt 🙂
Sedan vi började fiska för en massa år sedan har vi konstaterat att de väldiga multestim som syns i filmer och på bilder från Danmark inte finns här. Under de senaste åren har dessutom bestånden på vår västkust minskat i väldiga proportioner och orsaken till detta är tyvärr mestadels okänd. Men både tång och ålgräs försvinner i allt snabbare takt vilket tyder på en obalans i västerhavet. Detta gör att lokalisering nuförtiden är ännu svårare än för bara en handfull år sedan. Säkra fångstplatser sedan tio år tillbaka gapar tomma och nya lokaler dyker plötsligt upp.
The waiting game
Om våren är varm börjar de första multarna dyka upp längs västkusten i slutet av maj. Under juni månad kan en del lokaler hålla stora mängder multe, för att sedan snabbt splittras upp i mindre grupper. I vissa vikar kan en handfull individer uppehålla sig under merparten av säsongen, medan andra vikar som har bättre förhållanden, gör att ett större antal multar slår ner sina bopålar.
Multelokaler
En klassisk multelokal är hamnar, stora som små, och jag ringaktar ingen som riktar sitt fiske till dessa platser. Men eftersom jag är socialt missanpassad och folkskygg faller valet på svårtillgängliga kuststräckor och framför allt vikar där bottnen utgörs av sand och småsten, stora stenblock och mängder av blåstång samt alger. Det ska gärna krylla av småfisk, räkor och plattfisk – då har du kommit rätt!
Fördelen med kuststräckorna är att de ofta kräver en längre promenad och klättring över gärdsgårdar och elstängsel. Sådant avskräcker många bekväma sportfiskare och därmed finns det gott om ofiskade platser. Numera är hamnmultarna dessutom så sönderbankade att de blivit riktigt svårtrugade. Nu säger jag inte att kustmultarna är lätta, men om man är på plats under födosök och vindriktningen är rätt – då ska det mycket till för att misslyckas. Det kan räcka med en ack så liten vik eller till och med en inbuktning på kustremsan för att dra till sig multarna. För att se om platsen håller någon fisk är det mest effektivt att sakta gå igenom vattnet (vid högvatten, se mer om det nedan) och hålla koll på eventuell flyende fisk. Genom att hålla en hastighet som är mindre än hälften av normal promenadtakt kommer man nära fisken och de sticker oftast när man bara är en kort bit ifrån dem. Om man gör detta med jämna mellanrum på lokaler där man inte tidigare sett multe bildar man sig snart en uppfattning om lokalen är värd att lägga mer tid på under säsongens lopp. På områden där man tidigare sett multe gäller det dock att ligga lågt och främst spana från strandkanten när det är dags för fiske. Om viken är stor eller om det finns rev eller stora ansamlingar av stenblock långt från land, då kräver situationen vadning för att kunna fiska – men gå då i en ytterst långsam takt och stanna upp med jämna mellanrum för att spana av och låta även de minsta svallvågorna ebba ut.
Skaffa dig multeögon
Svårigheten ligger dock i att få syn på fisken. Efter ett antal säsonger där jag jagade karp med flytande bröd fick jag till slut ”karpögon”. Det rörde sig om att se oregelbundna rörelser där ett vasstrå böjde sig onaturligt gentemot vinden eller en fena som knappt bröt vattenytan. Erfarenheter likt dessa spelar en multefiskare i händerna och att se tecknen är det som avgör om du hittat ett fiskbart område. Multarna avslöjar sig sällan genom plask eller andra vidlyftiga rörelser. Några få centimeter rygg- eller stjärtfena mellan vågorna är oftast det som avslöjar dem. Eller så kan du upptäcka fiskarna genom ytterst diskreta störningar i vattenspegeln. När multarna simmar strax under ytan förändrar de våg och ytmönstret och därigenom förändras solstrålarnas reflektion. Oftast kan man inte se någon påtaglig förändring, utan det är bara något som inte riktigt stämmer. När du väl lärt dig att skanna av en vik på några få minuter, då kommer framgångarna – med hjälp av dina ”multeögon”. Fiskar du från pirar brukar man få ägna mer tid på att hitta multarna. Ofta går de djupt och man få verkligen lägga ner tid på att vänta och finna ut vilka vandringsmönster och tidsintervall de har. Oavsett pir eller kustremsa så är det nödvändigt med polariserande solglasögon.
Svåra att upptäcka…
Ibland är det inte lätt…
Som ett exempel på hur ”svårt” det kan vara att upptäcka multe kan jag berätta om när en känd sportfiskeskribent dök upp på ett någorlunda känt ställe i Halland. Från en höjd spanade han ut över vattnet tillsammans med sin kompis och jag upptäckte inte dem först då jag var fullt upptagen med att flugfiska efter horder av multe på två decimeters vattendjup. Efter att ha identifierat killarna vadade jag försiktigt mot det stora stimmet och föste det mot den motsatta stranden. Jag tänkte i mitt stilla sinne att nu var platsen röjd, men skribenten och hans kompis hade inte sett en fena. Förvisso frågade de mig om jag fiskade multe och jag svarade ja, men att där inte fanns några. De höll med och drog sedan vidare. Jag fortsatte ut när kusten åter var klar. De hade missat minst 50 multar på blott 20-25 meters håll – på riktigt grunt vatten. Nu kanske någon tycker att jag var oschysst och så må det vara. Am I evil? Yes I am.
Skuggornas fisk…
Nu är det inte bara multe som kan återfinnas längs stränderna. Sik, havsöring och vissa fall även havsabborre kommer emellanåt in på grunt vatten och de kan se riktigt multelika ut på håll. Jag vet inte hur många gånger de lurat mig och det finns inget vattentätt patent på hur det går att undgå misstaget att smyga på fel art. Men det är bättre att lägga tid på att verkligen få bekräftat vad det verkligen rör sig om, för ibland kan multarna ha riktigt udda saker för sig, som att snabbsimma likt en jagande havsöring. Att bara avfärda det man inte tror är multe kan få ödesdigra konsekvenser – som att kompisen morgonen efter klämmer ett gäng tunga multar på samma ställe… Som tröst är det dock inte bara vi som blir lurade på de halländska flatsen. Under årens lopp har vi mött många hålögda flugfiskare som med gråt i halsen och darrande röst berättat om att viken är full av öring och att de betat av hela flugasken – utan framgång. Vid dessa tillfällen har vi bara hållit med och sagt några tröstande ord för att inte röja ett guldställe… Elakt? Förvisso, men att bara ge bort platser man kämpat hårt för att finna är enbart dumt. Det gäller både multefiskare som svampplockare!
Multar på grunt vatten – Film: © Bert Lachner
Hög- & lågvatten
Tidvattnet är en viktig faktor i jakten på kustmultarna och vikar som kan vara fisktomma under lågvatten, kan sprudla av liv några timmar senare. Nu handlar västkustens tidvatten inte om några dramatiska förändringar av vattennivån, men blott en höjning om några decimeter kan ha stor påverkan. Därför gäller det att ha koll på när låg- respektive högvatten inträffar och det finns en del sajter och appar (bl a vivakarta.sjofartsverket.se) som hjälper dig att inte slösa onödig fisketid. Du bör dock inte lita blint på uppgifterna och normalt använder jag prognoserna för att se om det är värt att stanna kvar på en lokal och invänta högvatten eller om den tiden istället kan spenderas bakom skrivbordet. Och precis som i allt fiske är inget hugget i sten – ibland går det naturligtvis att hitta huggvilliga multar även under lågvatten. Under vårt fiske har vi dock upplevt oräkneliga gånger att den tilltänkta platsen är närmast torrlagd – för att en handfull timmar senare vara full med fisk som bara väntat utanför på djupare vatten för att komma in och beta. Mer om detta beteende i kommande delar.
Avslutningsvis
Summa summarum: Det är mycket jobb med att lokalisera multe, men när jobbet är gjort så har man förhoppningsvis ett flertal platser att alternera mellan. Och belöningen ser bekant ut som ovan…
I kommande delar går vi igenom bl a utrustning, mäskning och teknik/taktik. Jag hoppas få tid att pränta ner nästa del inom någon vecka 🙂 Gillade du dessa tips så får du gärna dela artikeln och har du frågor går det bra att ställa dessa i kommentarsfältet nedan.
Tight lines! / Text & bilder: © Mikael Johansson
Riktigt snyggt!!
PO
Tackar! 🙂