Artikel tidigare publicerad i “Fåglar i Halland 2017”

 

Ögonblick i uggleskogen
Det var en sen februaridag när vi sakta rullade fram på den lilla grusvägen. Vi hade inte sett några hökugglor som var dagens mål, men plötsligt flög ett gäng uppretade nötskrikor över vägen på samma ställe som för några dagar sedan. Då hade jag gått ur bilen utan att hitta vad de var irriterade på, men nu stod det helt klart att här verkligen fanns något. I samma stund utbrast min käresta “- Där sitter en uggla!” Jag trodde inte mina ögon…

 

I vintras var det hökuggleinvasion på många håll i södra Sverige och för mig som ugglefantast var det extra glädjande att det höglänta och Norrlandsliknande området Nordskog i Varbergs kommun hade besök av minst en handfull individer – kanske ännu fler. Några var extra stationära vilket innebar att jag kunde tillbringa en hel del tid med att studera och fotografera deras beteende. Nu saknas det verkligen inte bilder på hökugglor, men denna dagaktiva, ibland oerhört stillsamma, uggla fascinerar mig. Och när den inte är en av våra normala fåglar i området blir det nästan lite exotiskt. Speciellt förundras jag över varifrån de kom? Följde de med de östliga vindarna som gav oss alla andra sibiriska rariteter under hösten 2016? Mycket tyder på det, speciellt efter observationer av sträckande hökugglor som anlände Sveriges nordostkust under senhösten. Helt plötsligt hade de på allvar gjort en del av min hemkommun till sin vinterboning.

I ensam majestät. Så här upptäcks många hökugglor.

Ett Norrland runt hörnet
Nordskog sträcker sig lite enkelt uttryckt från Sällstorpstrakterna mot Grimmared och vidare in mot Marks kommun. Precis som många andra skogsområden är det hårt ansatt av avverkning och tråkiga granplantager, men här finns också spännande myrar med blandskog och många små och stora sjöar. På försommaren ljuder både storlommen och fiskgjusens läten över nejden och under vårvintern är den lilla sparvugglans enträgna visslande inte ovanligt. Ibland får man syn på tjädern, och den tidigare lite vanligare orren kan fortfarande med lite tur också ses. Mesarna och kungsfåglarnas tjatter blandas med spillkråkans ropande och för mig har det alltid känts som att befinna sig i Norrland när man kommit “in” i Nordskog.

En värmande syn för en svulten Hallandsskådare.

Fågelbetraktare
Redan innan årsskiftet hittades den första hökugglan i Nordskog och på årets andra dag lyckades jag få tillbringa en eftermiddag med en synnerligen matglad individ. Den inmundigade en handfull sorkar och sparade på ytterligare några som den kilade fast i trädklykor. Jag plåtade på håll och njöt och vid två tillfällen skrämde jag upp sork som hade gömt sig i tuvor på det lilla hygget. Det undgick aldrig hökugglan och snabbt slog den klorna i den flyende gnagaren blott meter ifrån mig. Sådana upplevelser gör att jag glömmer både tid och rum. Men något som jag ofta upplevde vid samtliga ugglor var att det kom “skådare” som snabbt frågade var ugglan befann sig – fick in den i tuben – tackade – och sen begav sig. Det var faktiskt inte många jag träffade under januari till mars månad som verkligen satte sig ner och betraktade ugglan och dess upptåg. Till och med personer som livskryssade stannade knappt fem minuter. Ett tecken på tidens stress kanske? Det är förvisso heller inte många som lägger sig på kuststranden och avnjuter en kärrsnäppeflock, men det gör gärna jag och det är väl därför jag ser mig mer som en fågelbetraktare än en skådare.

Att få tillbringa en stund nära en hökuggla är magiskt…

Fotografer, fotografer
Precis som med kryssare passerade många fotografer. Eftersom hökugglor ofta är ganska orädda stövlade en del ganska bryskt fram och tog sina bilder. Detsamma gällde en del folk med mobilkameror. Det många inte tänker på är att ugglan inte sitter där för skojs skull. Den spanar efter mat och det är stor risk att den där sorksvansen den såg skymten av för någon timme sedan försvinner för resten av dagen när man stövlar fram. Hökugglan flyttar på sig emellanåt när matutbudet inte dyker upp, men går folk efter eller att nästa “lass” med skådare gör samma sak blir det en bister natt för den lilla ugglan. En sak jag lärde mig i Nordskog var att samtliga hökugglor gjorde förflyttningar medsols. Ganska många av dem hade dessutom favoritträd eller pinnar som den ofta återkom till. Det gjorde att när jag ville ha närbilder satte jag mig strategiskt och väntade. Och vilka möten det blev! Nu är jag inte ute efter att hänga alla fågelfotografer (jag är ju en själv), utan bara tipsa om att låta ugglan komma till dig och inte tvärtom. Du kan återvända till en varm bil. Den kan behöva tillbringa natten hungrig i kyla och mörker.

En sista sork innan natten…

“Den lille”
Emellanåt när jag njöt av hökugglorna blev det även närobsar av den lille och ytterst charmante sparvugglan. Inte sällan satt den bara där. I en grantopp eller på en kvist fem meter bort. Och det var aldrig jag som skrämde den med kameraljudet (eller ibland ett spontant ååhh-ljud), utan den fick nästan aldrig sitta ifred särskilt länge innan en armé av mesar mobbade bort deras ärkefiende. Men det är kul så länge det varar och trots sin ringa storlek är sparvugglans blick något man aldrig glömmer.

Den lilla sparvugglan har ofta spanat in dig innan du möter dess blick.

Lappen
Åter till den där sena februaridagen. Hela landskapet var inbäddat i regntunga skyar och lätt dimma. Det var nästan helt knäpptyst och vi hade som sagt inte sett några hökugglor. Det var förvisso inte ovanligt att de var borta vid sådan väderlek. Eller borta var de inte, bara tätt sammantryckta mot en trädstam bakom en massa grenar och helt enkelt svårsedda. När min kära Jenny uttryckte de numera bevingade orden “Där sitter en uggla!” vred jag på huvudet och mötte ögonen på en lappuggla. Den lyfte omgående och begav sig in i skogen. Jag fick lite lätt panik eftersom en bild på denna raritet inte hade gjort ont. Efter en stunds eftersökning gav vi upp. Den gick inte att finna igen.

Men så några hundra meter längre upp på vägen såg vi ryggtavlan på “Tita Grå” en bit in i skogen. Jag fick iväg ett gäng bilder när den plötsligt vred på huvudet och stirrade rakt på oss. Fler bilder brändes av tills den gled längre in i blandskogen. Lyckan var total! En lappuggla i Varbergs kommun! Vi var många som eftersökte dagen efter, men utan resultat. Eller resultat, flertalet fick se både sparvuggla och hökuggla vilket självklart inte är fy skam. En av hökugglorna kom dessutom och satte sig på en liten gran på några få meters avstånd när vi stod på grusvägen. Helt magiskt…

Helt plötsligt satt den där. Lappugglan!

Slut!

Mikael Johansson

Author Mikael Johansson

More posts by Mikael Johansson

Leave a Reply